supermancover

Folk som är på väg någonstans, flyr någonting. Är på väg. Flyr från verkligheten, eller kanske är på väg tillbaka. Åkrar som ingen bryr sig om, vi åker bara förbi. Köper kaffe. bränner sörplar hostar svär. Någon som sover mot en allaredan översoven fönsterkarm. Fågelholksmun och ett nickande huvud. Vaknar, somnar, missar hållplatsen. Stannar hör någon som svär varför i helvete har vi stannat mitt i skogen? Signalstopp, mitt i skogen mitt i tåget mitt i hjärtat.

Nervositet. Hon ser att du är nervös, det är ingen idé att försöka gömma dig. Hon är så vacker, ingen har någonsin berört mitt jävla asfaltshjärta på det sättet förut. Vi står tillsammans i en folksamlad foajé och jag har inget minne av vilka som spelade. Kunde inte tänka. Kunde inte ta in vad som sas eller vad som hände. Kommer inte ens ihåg vilka som var där. Bara hon. Hon var den enda som jag kunde fokusera på. När allt var blurrigt och jag inte kunde ta in något annat, var hon den enda jag hade i fokus. Sen stannade allt. Allt blev tyst, och det låter som en gammal skit-film-klyscha. Men det är så jävla sant. Allt blev tyst och vi kysstes och allt kretsade runt oss. I våran värld kretsade allt runt oss. Nu är det ungefär två år sen , och hon är fortfarande den vackraste jag någonsin sett. Och jag tror att jag börjar bli kär på nytt. För varje gång hon kysser mig så kretsar världen fortfarande runt oss.