you are my million dollar baby.

Vi två med halvkallt te på din balkong. Halvrökta John Silver.
"Hur kunde jag göra så mot dig?" är det enda som rullar i mitt huvud.
Sitter med gråten i halsen.
Släpper inte en tår. Som vanligt. 
Jag är inte kall, inte hjärtlös. 
Jag är inte stark, bara feg.
Vågar inte visa mig svag, vågar inte visa hur ont det gör att träffa dig igen. 
Önskar att jag kunde säga hur mycket jag ångrar mig, men hur kan jag ens få fram det?
Kan knappt titta på dig.


Allt runt omkring försvann.

Som om alla halvdana ljud bara upphörde runt omkring.
För oss. 
Jag kommer ihåg att jag tänkte att 
all smärtsam tyngd hade försvunnit och att jag måste ta vara på det, för allt förblir aldrig bra.
Redan då visste jag att det var hon.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0